Jaha, som vanligt är vi ju inte så bra på att blogga när vi inte är ute på tur. Och som vanligt säger vi alltid när vi är på tur: ”ja, herregud vad trevligt det är att blogga!”Ni förstår grejen va? Möe snack å lite verksta, hos tanterna. Hur som haver har vi lite halvt om halvt bestämt oss att vi i vilket fall, i sinom tid, ska försöka få ut ett gäng med blogginlägg om PCT, lite tips, några bra-ha-saker att ta med i bagaget och annat smått & gott.
För att hålla grytan kokande så börjar vi med ett behind the scene-inlägg. Helt enkelt tjocka kort & dåliga kort.

 

Om någon vill kommentera rubriken till detta inlägg så kan ni låta bli. Visst ”tjockiskort” kanske inte klingar så fint men det är faktiskt precis vad några av dem är. Båda tanterna hade ett och annat (läs: rätt många) kilo för mycket på kroppen när vi startade. Vilket vi iofs nu i efterhand är rätt glada för eftersom de där kilona fungerade alldeles utmärkt som reserv när kaloriintaget inte var så stort. En del smalisar fick faktiskt ta lite semester från leden för deras kroppar helt enkelt inte orkade med att traska så länge på dagarna under så lång tid. Dessutom så bidrog våra mulliga kroppar till att vi startade i någorlunda lugn och sansad takt eftersom vi inte orkade kuta på som tjyven. Vilket i sin tur resulterade i att vi ”vandrade in” våra kroppar och klarade oss förhållandevis bra från skador och annat otyg. Ja, men en Gött som en Göttapa på det va?!

Selfiebilder i alla dessa format har det blivit en del. Förmodligen fler dåliga än bra…

När vi nu sitter och tittar på lite bilder från PCT så känner vi faktiskt nästan inte igen oss på en del utav dem. Helt enkelt på grund av att vi är rejält mulliga. Skrämmande men ändå rätt trevligt eftersom vi har lovat varandra (på denna punkt är det inte halvt om halvt bestämt, utan faktiskt helt säkert bestämt) att vi inte ska bli sådär mulliga igen (i vilket fall om vi inte äter opp oss inför nästa äventyr). Att vandra bort 31200 gram tillsammans var en fröjd!
Kontentan: ska ni ut på långtur: ät opp er innan, för tusan!